Hendrik Groen: Små ögonblick av lycka (men rätt mycket elände med)
Kategori: Allmänt, bokrecension
Bokens titel: Små ögonblick av lycka (men rätt mycket elände med)
Författare: Hendrik Groen
Originalets titel: Pogingen iets van het leven te maken
Översättare: Joakim Sundström
Förlag & år: Wahlström & Widstrand 2016
Antal sidor: 374
Finns hos: Bokus, Adlibris, Akademibokhandeln, Dito, CDON
Läst format: E-bok
GoodReads medelbetyg:
Boktipset förväntat betyg: 3.3
Betyg: 3
Handling
Lite sur gubbe varning på den här boken! Men en ganska omtyckt sådan, en sur gubbe man ändå håller kär på något sätt.
Hendrik Groen en 83¼ år gammal, bor på ett åldringshem i Amsterdam och har tröttnat på att alltid vara korrekt. På äldre dagar har han blivit lite av en rebell och vägrar fortsätta vara så snäll och hjälpsam som han varit tidigare. Boken är en insider rapport från åldrandets värld, men handlar samtidigt om vänskap och kärlek i slutet av livet. Om hur man slår vardagens tristess och får ett syfte för sina långa dagar på äldreboendet. Svart humor om död, förfall och meningen med livet.
Recension
Boken börjar bra! Redan på första sidan skrattar jag till då eftermiddags fikats bakelser försvinner då en äldre dam, utan att märka det, råkar sätta sig på dem. Både jag och Hendrik finner detta lustigt, men det gör inte hans medboende på åldringshemmet som bara vill reda ut vems fel det var att de blev utan fikabröd.
Små ögonblick av lycka är skriven med glimten i ögat, mörk humor blandat med ironi. På något sätt är humorn ganska förutsägbar, men harmlös på ett nästan gulligt sätt som gör den kul ändå. Och det är väl på sätt och vis hela charmen i boken, förmågan Hendrik har då han beskriver de små vardagsproblem som är vanliga för de äldre och får dem att framstå som komiska.
Det känns ju lite trösterikt att det man behöver tjafsa om på ålderns höst är vilken dag man ska spela bingo så att det inte krockar med andra aktiviteter såsom biljardklubben, körövningarna, lördagens tv-utbud, familjebesök eller "roliga-rörelser-för-äldre"- gympan. Att de pimpade promenadscootrarna, för övrigt en statussymbol bland de gamla, piggar upp vardagen. Men att det sedan tillkommer olika åldersrelaterade krämpor, påhittade som ursäkter eller inte, är väl ohjälpligt. Även viktiga ämnen diskuteras, såsom hur man hanterar Alzheimers sjukdom och vad man kan göra för att hjälpa en patient med vardagen då hon börjar tappa minnet och känner sig förvirrad. Samt att det även kan förekomma mobbning på ett äldreboende, där man skulle tro att de inneboende förstod bättre och att de hade lärt sig att bete sig under åren som gått.
Jag tycker att det förekommer en hel del upprepningar i handlingen. Först irriterar jag mig lite på det, men sedan börjar jag fundera om det kanske är medvetet för att verka troligt att det verkligen är en åldring som skriver sin dagbok. Kanske den gamla Hendrik helt enkelt inte minns att han redan tidigare skrivit det i sin dagbok en gång.
Jag vill gärna tro att inte alla människor bara låter sig bli vallade och hunsade då de blir äldre, utan att de flesta bevarar sin envishet, personlighet och humor även under de sista åren av sitt liv. Att de får, och kan, göra vad de vill med sin tid och sina sparade pengar. Jag tycker på så vis att ämnet i boken i sig är viktigt att ta upp: hur vi behandlar våra äldre nuförtiden. Man borde respektera de äldre mera och se till att de får ett värdigt och bekvämt slut på sitt liv.
Jag gillade boken, som är underhållande och har några sorgliga inslag, men ändå är roande och lättläst. Hendrik, som är lite av en sur gubbe, visar sig ändå vara en sympatisk, omtänksam och hjärtlig person. Och att skiljas från honom på nyårsnatten lämnar en smått tom och ledsam känsla kvar i kroppen.
